tisdag 24 maj 2011

Utbrottet kom, det rannsakades över en natt och slutligen hamnade det här!

I går hade jag stor lust att skriva BLOGGPAUS med stora bokstäver över ett helt inlägg, klicka in det och sedan inte öppna denna adress förrän efter sommaren...eller kanske lagom till jul! Vad har tagit åt henne, tänker ni! Ja det är både komplicerat och svårt att med ord beskriva här i bloggen och samtidigt inte såra någon. Men jag gör ett försök!
När begreppet blogg först nådde mig (det är nog sju år sedan nu) satt jag på en fejkad mediakonferans på Universitetet. Det var en tentamen och begreppet kom upp i "eftersnacket"
Jag kände faktiskt direkt att jag skulle kunna tänka mig att blogga. Dels för att jag älskar att skriva men även för att jag inte är ett dugg rädd för att dela med mig av mig själv eller skriva vad jag tycker. Jag vet exakt var jag vill dra gränserna för vad som är mitt privatliv och för vad jag gärna delar med mig. Inledningsvis tänkte jag mycket på hur jag skulle reagera om någon skrev elaka saker eller skrev något som absolut inte stämde med mina värderingar, mina åsikter eller min smak. När det väl började trilla in sådana kommentarer blev jag enbart glad. Än i dag, hundratals kommentarer senare, så kan jag ärligt skriva att det finns inte en enda kommentar som gjort mig riktigt förbannad eller ledsen. Jag är istället så oerhört glad för alla fina ord, alla bannor, alla påpekningar, alla hjälp till debatt eller för att inte tala om de kommentarer där någon ärligt och uppriktigt sagt, att det där tyckte inte jag var fint. Fantastiskt, folk är ärliga och säger vad det tycker. De sitter inte vid min blogg som små nickedockor och bara matar in fina ord för att de vill vara min vän eller för att de är konflikträdda. Nej, de läser, de rannsakar och de lämnar ett ärligt avtryck. Hej, jag var här...och jag tyckte så och så! TACK ALLA NI SOM GÖR SÅ

Givetvis inkluderar detta alla er som är här och kommenterar!

Men sedan finns det dem som är här, men som ALDRIG lämnar ett spår av sig själva.
Aldrig ett Hej hur är det? eller Jag gillar din blogg (det är därför jag sitter här just nu och läser)
De bara är...här....och läser och suger åt sig av den information om mitt liv som jag så frikostigt bjuder på. De vet vilken jag är och de vill uppenbart veta vad jag pysslar med, men de har absolut inget...inget intresse alls i att lämna ett spår från sig. Varför?

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi, för sju år sedan, att det var just DETTA som skulle göra mig så irriterad, så jävla förbannad rent ut sagt, att jag i går kom till den punkten då jag bara ville lägga ner hela skiten! Bara så! Punkt! Jag kände så här, va fan har de här att göra?
Detta, gott folk, det är NACKDELEN MED OCH BLOGGA och tro inget annat, jag är fullt medveten om den! Frågan är åt vilket håll det väger starkast? All den fina responsen eller
irritationen över folks nyfikenhet?

Det finns alltid människor som sitter här och suger åt sig, som avundsjukt sneglar på något av mina köp eller som tänker , det där var det fulaste jag sett. Eller också gottar de sig i min olycka eller funderar de över hur jag kan skriva si eller så.....men att ifrågasätta....nej, det gör de inte! De hade kanske kunnat få en vettig förklaring...men på något sätt är det kanske viktigare för dessa personerna att bara titta in och sedan bilda sig sin egen uppfattning? Jag vet inte!
Titta in, snabbt såga mig vid fotknölarna, och sedan dra vidare till nästa offer! Dra vidare något snack på byn kanske? Vem vet, jag råkar ju leva i den största j-a hålan men tydligen inte större än att Gud glömde den. Jag klandrar dock inte honom/henne/det/väsendet för det heller! Detta är skitsnackets by och så har det alltid varit. När jag kom till Växjö för exakt 8 år sedan var det en befrielse! Att bo i Göteborg var rena drömmen. Folk var ärliga och inte ytliga. Det går inte att beskriva skillnaden, man måste uppleva den. Här går snacket mellan husen...

Här är många som vet vem jag är, men inte tillräckligt mycket för att säga HEJ JAG LÄSER DIN BLOGG, minns du mig?

Nu till den stora frågan, är dessa personer värda att sitta här och bli uppdaterade? Frågan ställer jag mina riktiga vänner, vad tycker ni? Låsa bloggen eller inte?

Och slutligen, för att inte så ett nytt rykte på byn - NEJ JAG ÄR INTE TROENDE, har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig bli

Det är bara ett talessätt (hålan som Gud glömde)

13 kommentarer:

  1. Jennie!! Förstår verkligen vad du menar och hur du känner, när du sätter ord på det som i detta inlägg! Måste tyvärr erkänna mig skyldig - jag läser din blogg men sällan kommenterar jag något...och jag håller med dig, såhär i efterhand känns det bara "förvedet"! Många ggr har jag tyckt att dina åsikter är bra, tyckt att du är ärlig, bjuder på dig själv, skriver bra etc. Varför har jag aldrig skrivit det till dig?? Kände direkt att jag måste skärpa mig! Hoppas att många med mig kommer att ändra sig och börja kommentera, så du fortsätter med din blogg, för du är duktig på att skriva och jag precis som du uppskattar ärliga människor som delar med sig av sitt liv och sina åsikter. Så snälla du, fortsätt, jag ska bli en av dem som tar mig i kragen!! Kram Hanna (Leon vill oxå att du fortsätter. Vi brukar spana på alla söta bilder på Lova tillsammans!!)

    SvaraRadera
  2. Hej vännen!
    Åh det kunde vart jag som skrev inlägget! Jag förstår dig PRECIS: Och jag blir lika jä*** förbannad! Tänk, igår var det FEMTIO som besökte min blogg, och DU var den enda som skrev en kommentar. FY sjutton vad folk är lata!
    Men det är OK att inte kommentera varje gång, att inte skriva några rader, men när de ALDRIG skriver ens hej, här är jag, stor kram, och samtidigt typ är min granne, min kollega eller min fd kollega, så trist. De sitter och smygläser och gottar sig, och verkligen följer, utan att någon gång skrivit hej.

    Vet du hur jag fick nys om alla som läser? Jo jag låste bloggen men skrev först på bloggen att ni som vill läsa får be om lösenord. Sextio människor hörde av sig. Tom sådana som jag ej visste läste, som jag känt innan eller som jag liksom flyktigt vet vem de är. Komiskt va?

    Nu är min blogg öppen igen, och jag bryr mig inte just nu, eller jo, det gör jag. Är det under sex kommentarer per inlägg blir jag irriterad. Antignen berör jag ej, skriver kass eller så är människorna så oerhört tråkiga och självupptagna att de inte kan ge ett dyft tillbaka.

    Ha ha ha, hårda ord från mig men du kom åt en öm punkt!

    Stor kram, nu har jag käkat ägg och bacon. IGEN, phu! inser att jag måste äta det tre v till då jag förstörde allt jag byggt upp igår med cornflakes och TRE mackor...
    KRAM!!!

    SvaraRadera
  3. Kära du!

    Jag sitter ofta vid din blogg. Du kan skriva och du berör med dina inlägg. Jag kommenterar när jag ser något jag bara måste få säga min mening om. Jag tror att jag i det långa loppet alltid är ärlig. Vi känner inte varandra du och jag men när jag sitter här varje dag som långtidssjukskriven och bitter så är det du som "räddar" min dag. Skulle jag inte skriva till dig då? Om du skulle låsa ute mig eller sluta skriva skulle en viktg del av min sjukskrivna dag med värk och smärta bli ännu värre. Varje morgon när jag stiger upp undrar jag om du skrivit något nytt när jag tittar in.
    Tack för att du skriver och för att just lilla jag får vara en av läsarna
    //Carina

    SvaraRadera
  4. Förstår dig och tycker det är illa=(=(
    Som du en gång skrev
    man får räkna med detta när
    man skriver blogg men det
    hindrar inte att ge dom som
    sitter här för att dom är
    så jävla nyfinkna en smäll på fingrarna=)=)
    Dom ska ha det=)
    Kan man inte ens lämna en
    ynka kommentar? Man FÅR vara anonym.
    Vad är problemet=(
    Menar du att du kan låsa ute alla andra utom dina vänner?
    Kram Sandra som alltid hör av sig=)

    För oss i Gbg hade det varrit supertråkigt om du slutade skriva=(

    SvaraRadera
  5. Hahaha, det här var ett bra inlägg! Jag tittar in från Carro, "Det ljuva livet", för att jag bor vid Tomelilla och blev nyfiken på vem du är som ska hitåt. Lite nyfiken också för att du så ofta kommenterar hos Carro. :)
    Jag gillar din beskrivning i högerfältet, tydligt.
    Ha det gott, jag tittar in igen. Om jag vågar - måste komma ihåg att kommentera då.
    (Kan inte logga in, knasiga blogspot.)
    /Sandra R

    SvaraRadera
  6. Jag kommenterar med vill helst vara anonym.
    Gillar din blogg och tycker du skriver bra
    Ha det bra
    Anonym!

    SvaraRadera
  7. Så bra inlägg och så bra skribent HUR kan man då inte vilja kommentera:)
    Jag är här nästan var dag och det är pga bloggen som det känns som jag fortfarande är nära dig trots 25 mil mellan oss!
    Lägg inte ner bloggen snälla. Dina texter förgyller min dag. Malcolm och Henry vill gärna se alla bilder på Lova också:)
    Kramrkamrkam Mia

    SvaraRadera
  8. Jag är också här och läser, men är tyvärr dålig på att kommentera. Förlåt ;( Har haft svårt att kommentera på sistonne i blogger. Det vill inte skickas :( Kram Janina

    SvaraRadera
  9. Jag förstår din irritation över människor som inte vågar visa att de läser trots att de känner dig. Sånt måste vara tungt när man skriver så ofta som du. Då är bloggen en stor del av livet och kanske känns det samma som att någon skulle klampa in i ditt hem och bara gå runt och titta nyfiket och sedan gå ut utan att säga ett dugg. Du står förvirrad kvar. Förstår du hur jag menar? Jag tror det kan bli så för många hängivna bloggare.
    Jag tycker inte du ska stänga ner bloggen för du är en person som behöver skriva. Det är bara att beklaga att folk är lata avundsjuka och egoistiska eller fega. Om du far mer illa av det så lås bloggen och låt inbjudna få läsa/Kajsa

    SvaraRadera
  10. Vilken fin blogg jag halkade in på här! Jag är här inne för första gången idag. Brukar oftast lämna en kommentar när jag besöker bloggar men kan också ibland välja att bara njuta av fin inspiration och vandra vidare. Du skriver klokt... Det är flera som inte lämnar kommentarer hos mig och jag undrar såklart vilka de är. Men jag tror och hoppas att de gillar min blogg och får positiv input av den, det är åtminstone vad jag vill förmedla. Att besökarstatistiken är densamma varje dag tyder på att läsare återkommer och att bloggen är intressant och det gläder mig :) Bloggandet tar mycket tid i anspråk och att kika in utan att lämna en kommentar går snabbare än att skriva i varje fin blogg man besöker, så vill jag tänka att det är.

    Stoooooooooooor kraaaaaaaaaaaam aka

    SvaraRadera
  11. Skriva bör du annars dör du
    Kram Johanna

    SvaraRadera
  12. Hej! Första gången jag tittar in här. Kom hit via en länk, som jag kom in på via en annan länk(så som det oftas brukar vara).

    Att kommentera på alla bloggar som man halkar in på skulle bli lite mycket, men om jag hittar något som jag känner att jag vill lämna min åsikt om så gör jag det. Men många gånger då jag har jag skrivit en kommentar & när jag sedan ska välja "profil" ja då gär det inte att kommentera för min del då det inte går att välja Namn/webbadress, vilket känns snopet:(

    Så det är väl det första man ska tänka på som bloggare, att titta så att alla kan vara med & kommentera.

    Sen har det även hänt flera ggr att man tror att kommentaren har publicerats men nej, man måste trycka ca 3 ggr på publicera sedan skriva in koder osv innan det funkar vilket gör att "glädjen" över att skriva en kommentar förtas lite om du förstår vad jag menar.

    Kan dock förstå din frustration över stor besökarstatistik men frå/inga kommenatarer. Är det en blogg som jag besöker ofta försöker jag iallfall att lämna ett litet avtryck då & då.

    Men att få massa kommenater bara för kommenterandes skull känner jag att jag kan vara utan. Gillar/ogillar folk eller har frågor om det jag gör får det gärna lämna ett avtryck efter sig, det är bara kul med lite feedback.

    Min blogg öppnade jag för att jag ville samla mina kreativa saker på en plats & kunna titta tillbaka på vad jag skapat, men även för att förhoppningsvis kunna bidra med inspiration till andra:)

    Hoppas du får en fin dag!
    / Anna

    SvaraRadera
  13. Bor också i en liten by och har samma problem här. Vet att folk läser på min hemsida men ingen vågar göra sin röst hörd. Bra blogg!
    Tack för titten!
    Kram

    SvaraRadera