En framtida sprinter?

Under eftermiddagen var det dags för utvecklingssamtal för Lova på hennes förskola. Jag träffade hennes mentor Annelie som hade ett fullklottrat kollegieblock med uppgifter kring min lilla höna. Några teckningar fick jag också se, fina sådana...så att hjärtat nästan spricker av stolthet! Lilla Lova är ett riktigt energipaket på dagis, precis som hon är hemma. Hon hoppar på studsmatta, på stora kuddar, i soffor och utomhus. Hon springer och då går det undan. Annelie beskrev henne som rörlig och kvick! En framtida sprinter, trodde hon och skrattade:) Hon gillar att klä ut sig med peruker och väskor. Hon klappar på andra barn och tröstar dem när de är ledsna. Hon bjuds gärna med in i lekar av de större barnen. Hon är "lätt" att umgås med. Hon äter bra, men ska få börja äta i det första matlaget, vilket innebär att hon ska få middag en halvtimme tidigare än hon fått förut. Detta för att hon kan vara lite kinkig med frukosten. Personalen är verkligen suveräna på Lovas dagis, de provar gärna nya rutiner och ändrar tänket efter barnens bästa. Som mamma är jag självklart både tacksam och trygg med detta.
Något som också är ett plus i kanten är att i dag när de hade halv planeringsdag så skickade de ut info till de föräldrar som skulle ha sina barn där i dag och förberedde dem på att förskolan skulle bemannas av vikarier under förmiddagen. Genomtänkt och bra!

Annelie berättade också att Lova känns "trygg" på dagis. Hon har hittat sin plats och säger ifrån om det är något de andra barnen gör med henne som inte passar henne. Hon har skinn på näsan, och det är en av de egenskaper som jag är mest nöjd med att hon har. Det är viktigt i dagens förskola och skola. En annan sak som var oerhört roligt att höra var att Lova själv går runt och sysselsätter sig. Det gör hon nämligen inte alls hemma. Hemma är hon hela tiden på jakt efter min eller Pers uppmärksamhet. Alltså, hela tiden! Vi läser med henne, lägger pussel med henne, ritar med henne, lagar mat med henne...och ja, rubbet! Är hon lite bortskämd mån tro?

Även snacket har nått nya höjder, tyckte Annelie....och ja, det babblas en hel del. I kväll till exempel berättade hon för mig att

- Jag inte heta Anmadda och Ollosssfon....jag heter bara Lova, mamma!

Det hon försökte säga vara att hon heter inte Amanda i andranamn och Olofsson i efternamn, hon heter bara Lova;)

När vi lägger pussel och jag hittar rätt bit för en ruta, säger hon

- Duuuuuktig gumman!!!!

Precis som jag säger åt henne, haha!

Sedan är det väldigt mycket kiss och bajs just nu. Mamma Kiss och pappa Bajs eller

- Mamma, Bosse (katten) bajsar under bordet!

Vilket han självklart inte gör. Fantasin är det inget fel på;)

Hon tar gärna andra roller också, min mammaroll! Om jag ligger på soffan och vilar kommer hon fram och lägger en filt på mig och går ut ur rummet och släcker lampan i taket

- Godnatt älskling, ses i morgon! Sov gott!

Det är helt omöjligt att hålla sig för skratt.

Barn är fantastiska och det är verkligen den största gåvan man kan få att få vara med om ett barns uppväxt