Mina föräldrar

Klockan har slagit tolv på natten, det är ett nytt dygn och jag kan göra inlägget om mina föräldrar! Jag börjar med pappa, han är helt fantastisk. När vi flyttade till mamma och pappas nuvarande hus var jag 6 år gammal och minns att han började renovera huset på studs. Väggar revs, nya fönster beställdes, det snickrades, målades och las nya golv till långt ut på nätterna. Han jobbade som vanligt mellan sju och fyra. Inte att förglömma! Hans mål var att alla vi fyra barn skulle få ett varsitt rum i nya huset, att mamma skulle få det kök hon drömde om och att hela familjen skulle få mer yta att röra sig på. Det blev riktigt fint när det stod någerlunda klart i början av 90-talet. Riktigt klart blir det aldrig, säger pappa. Kanske är det anledningen till att han nu 61 år gammal börjat riva i huset igen och gör en stor tillbyggnad, byter taket och målar om på utsidan. Han är byggnadsarbetare och har sin egen lilla firma. I garaget som är stort som en enplansvilla har han alla sina verktyg och sin arbetsbil. Han började med två tomma händer och i dag har han allt han kan önska och lite till. Han är duktig, min pappa! Det finns inget han inte fixar, han lagar bilar, lägger el, rör och allt annat som inte handlar om bygg. När han var ung var han fruktansvärt stark, det fanns inte en enda av byns män som tog honom i armbrytning;) Han var naturligt stark på grund av sitt yrke och en god fysik. Stark är han än i dag, men förmodligen klår min bror honom i armbrytning nu:) Jag älskar min pappa, han är generös, ärlig och snäll rakt igenom. Han vill ingen människa illa. Så fort han har chansen bjuder han oss barn på mat, fika och vad det nu kan vara. Han ringer efter oss när han tycker det var länge sedan vi visade oss hemma. Han kommer spontant och hälsar på men med en viss måtta så att han inte ska tränga sig på. Han har renoverat till oss alla, tror jag! Han har hjälpt oss att bära när vi flyttat runt mellan lägenheter/hus. Lånat ut pengar om vi varit i nöd och sist men inte minst, det är aldrig några sura miner när det gäller honom.



Mamma är ett riktigt energiknippe, en duracellkanin utan dess like. Hon är dessutom envis och ger sig inte gärna! När det gäller sina barn och barnbarn är hon den största beskyddaren med ett icke mätbart mått av kärlek att ge. Det finns ingen ände på hennes kärlek. Hon ger och ger av sig själv, köper saker och kläder åt sina barnbarn, skämmer bort oss med mat och det där lilla extra. Rätt som det är får man två biobiljetter av henne som hon inte vill ha. Hon har sparat våra bebiskläder, våra barns bebiskläder och en hel del leksaker. Barnbarnen har ett eget lekrum i mammas och pappas hus. Vi är alltid välkomna hem, om det så är mitt i natten. Hon hämtar och lämnar våra barn på dagis och skola om något kör ihop sig och hon sitter gärna barnvakt även på helger. Det viktiga, det mest primära i hennes liv är att vi barn ska ha det bra, hon själv kommer långt ner på listan. I bland är det så att man vill skrika - Meeeen, köp nu den där dyra väskan till dig själv! eller - Åk nu på den där resan med era vänner, ni kan ju unna er det! Men nej, icke! Hon har öppnat sparkonton till alla sina barnbarn och sätter mer än gärna in pengar där. Vad ska hon med pengar till?
Mamma är moderligheten personifierad, ja det är hon faktiskt! Jag hade aldrig kunnat få en bättre mamma, jag älskar henne och vi har kommit varandra ännu närmre sedan jag fick Lova och sedan jag flyttade tillbaka till Skåne från Göteborg.

Jag vet faktiskt inte hur jag skulle kunna leva utan mina föräldrar. Det finns inte på kartan!
De har format mig till den jag är! Jag hoppas jag kan ge Lova samma trygghet, samma ovillkorliga kärlek så länge jag lever! Det är mitt "mamma-mål"