En del av mitt hjärta dog i dag!

Till minne av Sandra 1979-2012

I förmiddags fick jag ett telefonsamtal som jag sent ska glömma. Det plockade upp mig ur vardagen och slungade mig rätt in i väggen. Chockad försökte jag få pusselbitarna på plats för att se den helheten som vännen på andra sidan luren prackade på mig. Jag tänkte, hon ljuger...men det finns vissa saker man aldrig ljuger om. Som en annan persons olycka. Marken försvann under mig och sedan dess har allt varit ett töcken. Telefonen har ringt, folk har undrat, jag har glömt bort att äta och tårarna rinner konstant. Förutom vissa absoluta måsten så har jag bara suttit i soffan med en filt om mig. Det har varit den värsta dagen i mitt liv!

Sandra, min älskade vän, varför? Hur kunde detta hända? Du var ju mitt uppe i livet. Du messade mig i ena stunden och i andra stunden är du borta. Du skulle ju komma hit ner och träffa mig och Lova, det hade vi bestämt. Du och Maria var på väg, men barnens sjukdomar kom emellan. Vi skulle ha setts, pratat minnen, fikat och skrattat...som förr....som innan barnen. Nu får jag aldrig mer höra din klingande röst eller ditt upplyftande skratt, det som var typiskt för dig! Det som varit ett stående inslag i mitt liv i nästan sex år. Du var en av de första vännerna jag fick som nyinflyttad till Göteborg. Du visade mig staden, de trevligaste fiken och de bästa butikerna. Du skrattade när jag gick vilse eller körde som en "bonde i stan". Du var aldrig längre bort än ett samtal och det var tack vare dig som jag träffade en annan fin vän, Maria.

Klockan 07.00 i morse var Sandra på väg i bil från sin bostad till svärföräldrarna där hennes sambo och två flickor väntade. De skulle ha spenderat lördagen och söndagen med svärföräldrarna, men Sandra kom aldrig dit. I stället kom hennes bil av än så länge okänd anledning över i motsatt körbana och i hög hastighet nuddade hon en annan bil. Det räckte! Det räckte för att föra den andra bilen av vägbanan och Sandras bil voltade flera gånger innan den slutligen hamnade på taket många meter från vägbanan. Med stora inre blödningar, flera brutna ben och krosskador fördes Sandra i ambulans tillbaka till sjukhuset i Göteborg där familjen bor. Hennes liv gick inte att rädda. Efter sig lämnade hon sin sambo Daniel och deras barn Elvira som är 4 år och Inez som är 4 månader.

En del av mitt hjärta dog i förmiddags!

Sandra, jag kommer aldrig att glömma dig. Jag ska stötta Danne i hans uppfostran av era barn. När jag kommer till Göteborg ska jag ska ge Elvira och Inez det som jag vet att du ville ge dem, i den mån jag kan. Jag ska se efter dem, minnas dem på deras födelsedagar...och när de blir stora nog ska jag berätta för dem om deras mamma, deras fantastiska mamma! Varenda gång jag ser kärlek och vänskap ska jag tänka på dig, som en hyllning till dig. Tack för alla fina minnen och tack för den tiden jag fick vara din vän.

Vila i frid