Presentation av mig

En gammal bild, en nästintill huvudlös bild, men ändå en bild som visar vem jag var. Det är kanske inte så här man börjar en presentation men jag skulle vilja dela upp min presentation i tre delar, barndomen, ung vuxen ålder och tiden efter Lovas födelse. Bilden visar en ung vuxen Jennie, 28 år

Jag heter Sara Jennie Therése och jag är 33 år. Jag är storasyster till tre yngre syskon. En bror och systrar som är tvillingar. Jag har en mamma och en pappa. Jag har en mormor. En svärmor. En sambo och en underbar och älskad dotter och tre syskonbarn. Detta är min familj. Detta är de personer som utan tvekan ligger mig varmast om hjärtat. Det är absolut inte skrivet med någon inbördes ordning. Faktum är att jag aldrig skulle kunna rangordna dem efter viktigaste personen i mitt liv, men jag kan erkänna att Lova hade kommit på första plats om jag var tvungen. Jag tror inte någon häpnar över det!

Barndomen

När jag var barn var jag ett lugnt och stillsamt barn som var nöjd med det lilla. Mamma har berättat att de kunde ta med mig ut på restaurang med kompisar och nästan glömma av mig där jag satt i min barnstol. Jag hade fullt upp med att iaktta världen omkring. Som jag har förstått det ville jag gärna dricka välling på nätterna och en fras som mina föräldrar ofta väcktes av var

- Mamma, laga flaka välling! eller - Pappa, släck upp den (som betyder tänd lampan)

Jag styrde och ställde och som ensambarn fick jag förmodligen jämnt min vilja igenom. När jag blev äldre var jag en knubbis med pottklippt lugg och fula glasögon. Kanske inte tjejen med det änglalika utséendet precis! Jag var mäkta stolt när jag fick beröm av min pappa för att jag kunde brotta ner brorsan. En vacker dag gick dock inte det längre. Det kallas manliga och kvinnliga fysiska förändringar. Han blev starkare än mig och jag kunde inte göra ett skit åt det. Mina systrar retade gallfeber på mig. De var väldigt söta med självlockar och likadana kläder, men de var riktiga pain in the as när de förstörde min sminkdocka och skyllde på varandra. De var ofta på mitt rum, jag var 8 år och de var 2 år. Ni kan ju tänka er vilken katastrof!! Jag skrev mycket som barn, kollegieblock upp och kollegieblock ned. Mina föräldrar tyckte jag var för mycket på mitt rum och för lite utomhus. Jag gillade inte sport. Jag skulle spela fotboll, men nej....det var inte min grej! Hästar? Nej, inte min grej. Simma? Nej, bara i motionssyfte i så fall. I stället ändrade jag om på mitt rum....och i bland i hela huset så att mamma fick en chock när hon kom hem från jobbet. Jag tjatade på mamma om och byta gardiner och möbler. Jag skrev och jag lyssnade på musik och lärde mig texterna som ett rinnande vatten, jag dansade och jag provade kläder, jag sminkade mig och jag ringde någon kompis i timmar. Jag var lättlärd och hade lätt för mig i skolan, men det var inte alltid jag la manken till. Inte i så unga år!!

Ung vuxen

Man kan säga att jag gick från att ha varit den fula ankungen till en tjej som faktiskt (om jag får säga det själv) var ganska söt när gymnasiet började. Kläder och mitt eget utséende var mitt stora intresse (men jag var inte egoistisk, snarare tvärtom) Jag la hela månadspengen på kläder och la ner mycket tid på hur jag såg ut. Jag hade långt blankt korpsvart hår som sedan skiftade i alla färger genom åren. Jag har varit rödhårig, brunhårig, svarthårig och riktigt blond. Intresset för kläder som föddes då har svalnat med åren och ett inredningsintresse tog vid i stället med full kraft. Jag läste på Omvårdnadsprogrammet men hade hela tiden en malande känsla inom mig att jag valt fel, att det inte var det jag ville syssla med. Jag stannade kvar på programmet alltför länge, mycket på grund av kompisarna jag hade där och allt kul som hände vid sidan av skolan. I trean, inte mer än några månader innan studenten fick jag världens bryt och bara struntade i att gå klart skolan och ta examen. Jag hade träffat en kille som jag var jättekär i och flyttade in till honom. Han hade ett hus för sig själv och vi trivdes utmärkt. Tänk att ha denna friheten vid 19. Jag funderade länge och väl på vad jag ville bli, jag jobbade på fritids bland ungdomar, jag jobbade i en blomsteraffär och jag läste in mina kurser för behörighet till Universitetet. Jag och killen flyttade till lägenhet och lyckan varade i 5 år. Därefter gick vi skilda vägar. Jag skaffade en egen lägenhet och livet gick vidare. Jag träffade en till kille så småningom och vi varade i 4 år innan vi blev för olika. Vid den tiden hade jag börjat plugga på Växjö Universitet och livet där var bekymmerslöst. Det var mycket plugg givetvis, men jag hade mycket fritid också. Jag pluggade till utredare/samhällsanalytiker/projektledare i 4 år med examen i sociologi 2006. Jag hade tänkt lärare på gymnasienivå, men ångrade mig då jag dök på denna utbildningen under öppet hus på Universitetet. Det var som om utbildningen var skräddarsydd till mig och mina intressen. Det var precis så jag ville jobba, som utredare! Jag ångrar inte utbildningen en sekund. Samma år som jag tog examen träffade jag Per. Vi klickade direkt (på gott och ont) och i april nästa år har vi varit ett par i 5 år. De tre första åren med Per i Göteborg var härliga men ofta svåra. Jag gick på upptäcksfärd i Göteborg, på gator och torg, träffade vänner, shoppade som en galning, letade jobb. Jag och Per hade turen att få en fin lägenhet centralt i Göteborg och vi åkte runt och köpte precis de möbler vi ville ha och fick dem hemkörda till den nyrenoverade lägenheten. Det var tider det. Vi hade massor med pengar sparade och det skulle gå endast till boendet. Vi köpte bil som vi flög upp till Stockholm och hämtade och så gjorde vi en roadtrip hem till Göteborg Ett bekymmersfritt, prinsesseliv. Per expanderade i sitt företag och tog examen från fastighetsakademin. Jag jobbade först som entrévärdinna på en krog som Per var entrévakt på. Där trivdes jag inte alls. Jag gillar inte alltid berusade människor och snacket som blir! Jag sökte mig till andra jobb istället och fick tillslut fast anställning. Den 10 april 2009 föddes vår lilla Lova på Mölndals sjukhus kl 01.26 på natten. Hon var 18 jobbiga dagar över tiden och jag var som en vätskefylld boll på operationsbordet då snittet las. Hennes pappa fick ta emot henne och jag hamnade på intensiven (detta är en helt annan story)

Efter Lovas födelse

Jag har mognat massor efter Lovas födelse! Inte nog med att jag ser ut som en övermogen tant vissa morgnar och förbannar det faktum att jag blivit så likgiltig till mitt utséende, jag är mer mogen i mitt tankesätt sen Lova kom. Men det är ju faktiskt så, helt plötsligt är jag inte den viktigaste personen i mitt eget liv längre, det är Lova. Det är hon och hennes behov som går först -alltid! Jag är mamma på full tid, sambo på halvtid ungefär. I bland förtjänar jag nog inte att kallas sambo - inte han heller! Jag är hushållerska (mot min vilja) eftersom jag sköter stora delar av hemmet. Jag jobbar och sliter röven av mig! Jag planerar inköpen här hemma, håller reda på familjens och vännernas födelsedagar, ringer våra viktiga samtal. Kort sagt kan man säga att jag är som en öppen almanacka. Dessutom har jag stenkoll på var saker och ting ligger i lägenheten. På grund av detta behöver Per aldrig minnas var han lägger sina saker för det är bara att fråga - Var är min plånbok/nycklar/mössa etc.

Mitt sociala liv kunde bli bättre. Jag kunde planera tiden bättre. Ärligt talat har jag alltid den här tanken om att jag kunde bli bättre på det ena och det andra. Jag har många idéer men genomför långt ifrån alla av praktiska skäl, det skulle bli svårt. Jag har höga ambitioner och har fått jobba med att tona ned mig. En sån sak är städningen. Sen Lova kom går det inte att ha ett fläckfritt hem, det är bara att ta....och det har gjort ont...för mig! Jag mår som en prinsessa när hemmet skiner! Jag älskar att bjuda hem folk men även det har det blivit mindre av sedan en tid tillbaka. En tjejfest ska det dock bli efter jul för mina mamma-polare! De flesta kompisar jag har är faktiskt mammor. Jag gillar att promenera med Lova i vagn och går gärna med en vän. Matlagning och bakning är inget för mig, men det sköter min kära sambo så bra! Mig kan man ringa till dag som natt, jag lyssnar alltid på mina vänner om de har probelm. Det händer ofta att någon ringer och behöver ett tips, hjälp med att skriva något eller helt enkelt bara gnälla av sig. Jag tror att jag är en perfekt stöttepelare för jag har ett genuint intresse av att hjälpa, stötta och förbättra för andra. Jag är ju storasyster;) Beskrivningar av storasystrar i en syskonskara brukar ofta stämma in bra på mig.

Stjärntecken: Kräfta