Filmer där barn och djur skadas eller dör är mycket lipvänligt när det gäller mig! Det har såklart blivit ännu värre sen Lova föddes. Vissa böcker som exempelvis "Pojken som kallades Det". Jag läste alla fyra delarna och det blev många tårar där! När det gäller tårar vid smärta så vet jag inte var min gräns går...än! Jag grät inte vid förlossningen och jag vågar nog lova att det var den värsta smärtan än så länge. Har jag riktigt ont sluter jag mig i mig själv, men några tårar blir det inte! Tydligen! Jag gråter vid begravningar. Det räcker nästan med att jag kommer innanför dörrarna i kyrkan så får jag tårar i ögonen. Det är oerhört tufft att ta förväl av någon som funnits med i hela ens liv trots att personerna i fråga är gamla, sjuka och har levt ett gott liv.
Jag har suttit med när några äldre personer tar sina sista andetag. Det berör mig djupt och jag vill stötta personen in i det sista och göra den sista tiden så fin som möjligt i personens liv. En och annan tår kan det bli när jag tänker tillbaka på personens liv. Kanske finns det tavlor och diplom i personens rum som visar vem han/hon var en gång! Fotografier på en ung människa i min egen ålder, man påminns om att man själv kanske kommer ligga där en dag.
Om vänner och familjemedlemar skadas eller blir sjuka kan det få tårarna att rinna! Jag minns tillbaka till Lovas 1 årsdag då hon fick en överdos av medicin. Den känslan och de förtvivlade tårarna önskar jag inte någon.
Håller med dig. Jag lipar som ett barn när M och H skadar sig och jag ser det. Lipar när jag ser barn som far illa på tv. Lipar på begravningar.
SvaraRadera