En kväll på förskolan

I kväll var vi på Lovas förskola eller dagis som vi ofta säger! Vi träffade Lovas mentor Annelie som plockade fram mappen med Lovas foton, teckningar och...sin egen namnteckning!?!

Ja, eller namn och namn, snarare ett par streck ritade i grönt under sin egen bild. Varje år ska hon få skriva sitt eget namn under sitt eget foto för att vi ska minnas när hon lärde sig skriva sitt namn. Fotona ska visa hur hon växer, utvecklas och ändras. I mappen låg massor med intressanta saker. Teckningar med streck och små prickar i diverse olika färger. Annelie berättade att Lova är ett av de barn som använder sig av alla färger hon kan hitta i burken med pennor eller kritor, inte bara en penna. Hon koncentrerar sig och sjunker djupt in i ritandets värld när hon får kritor och papper. Hon sitter gärna en bra stund! Hon gillar också att klä ut sig och ha en väska på axeln, gärna två, en på varje axel. Att hoppa på studsmatta är en annan kul grej och där får personalen vara med på noterna för där hoppas det utan hämningar och Lova vet inte riktigt var studsmattan slutar;) Hon hoppar sig trött!

Lova pratar mycket på dagis, hon har sitt eget lilla språk, som Annelie uttryckte det! I det här babblandet kommer orden numera i en strid stöm. Det blir tydligare och tydligare och lättare att förstå. Bara sen i julas har hänt massor när det gäller det språkliga. Tvåordsmeningar är vanliga och treordsmeningar blir allt vanligare. Hon är duktig på att uttrycka sig jämfört med jämnåriga tyckte Annelie och det var ju förstås kul att höra.

Hon är envis till tusen och markerar klart och tydligt när det är något hon inte tänker gå med på! Det har hänt att hon smällt till andra barn när de blir för närgångna (de äldre barnen som ska bära rundor på henne, eller tillrättavisa henne) Jag frågade om hon bet andra barn, men det hade personalen lyckligtvis aldrig sett! Det var skönt att höra! Att hon är envis är faktiskt den egenskap jag allra helst vill att hon ska ha. Envishet kommer man långt på här i livet.

Sedan kom detta med hennes stora livsglädje upp. Hon är sällan ledsen. Hon upplevs inte som ett ledset barn. Personalen ser henne som en solstråle, ständigt léende och nära till skratt. Annelie avslutade med att visa teckningar som Lova ritat och hon sa att Lova verkar vara en trygg och harmonisk liten tjej.

Vi är så stolta här hemma nu, jag och Per!