46 mil i bilen och gamla minnen som kommer upp till ytan!

I dag agerade vi, jag och Per, sjuktransport åt pappa. Det låter ju inte klokt men det var så det kändes eftersom vi åkte 23 mil upp till Göteborg, gick in på sjukhuset och hämtade honom, och sedan åkte vi 23 mil tillbaka med pappa som hade ont. Jag vill bara skriva här till alla mina fina vänner i Göteborg att det hade aldrig funnits en chans att jag hade kunnat träffa någon i dag. Att få hem pappa var prio ett. Ett stopp gjorde vi i Himle där Per köpte en kaffe, sedan var det raka spåret hem för oss. Väl hemma möttes vi av mamma som kom gående med en sovande Lova i vagn, med sig hade hon fika till oss alla. Vi fikade och plockade med oss lite prylar från Ullared som mamma varit snäll och shoppat till oss häromdagen när hon var där. Sedan åkte vi hem och gjorde middag. Nu är det kväll och det känns som vilken lördag som helst. Per hänger vid sin laptop och jag vid min. På tv går någon halvkass film som ingen vill se. 23 mil i bilen eller två och en halv timmes restid bäddar för diskussioner, sådana som man inte alltid hinner ta hemma eftersom man i hemmet alltid kan hitta något att pyssla med. I bilen är man ganska utlämnad till den som sitter brevid och vice verca. Av någon konstig anledning kom vi in på ämnet statsitroll i filmer. Per hade nämligen en given statistroll i Arn Tempelriddaren när den skulle spelas in. Per blev utvald och allt var klirrat. När han kom till studion visade det sig att den dräkten/kostymen han skulle ha inte var sydd för en man som mäter 1,92 över havet, hahaha! Det hade de inte alls tänkt på. När han kom hem och sa detta till mig för några år sedan minns jag att jag blev ganska besviken. Inte så att jag grävde ner mig eller så men ni vet, lite mer ååå, va synd! Jag hade ju sett fram emot att se Per i filmen när den rullades upp på biograferna. I dag i bilen, däremot, garvade jag så jag höll på att trilla genom passagerarsätet. Jag skrattade så tårarna rann. Jag kunde riktigt se bilden framför mig när den renrakade Per med det odlade bockaskägget kom till studion och skulle hoppa i kostymen....och den slutade någonstans under knäna;) Det sista den självgoda Per sa till mig när han lämnade hemmet för att gå till studion den dagen var (givetvis med glimten i ögat och för att retas) - Det är för att jag är så jävla snygg som jag fått den här rollen! Allt detta kom tillbaka till mig idag och jag skrattade....ja, jag skrattade så jag satt dubbelvikt i bilen.