Läs och fortsätt skriva!

Överallt var det blött. Träden slokade, de såg faktiskt riktigt sorgsna ut. På gräset i parken hade små pölar placerat sig här och var, som om de tydligt ville markera att det lämpar sig inte för solande här i dag. Jag satte mig på en bänk. Det var med ett enda syfte som jag hade gett mig ut den dagen. Mamma fyllde år och på grund av min enorma brist på fantasi hade jag i sista stund beslutat mig för att köpa en blomma på Flora. En sådan där enkel bukett, några rosor och lite grönt. Mer behövdes inte, mamma älskar mig ändå. Jag vet det.
Jag fullkomligen lyfte där jag satt när tutan från den där volvon ekade över stan.
Va i helvete höll han på med? Eller var det en han? Det kunde lika gärna vara en hon.
Det var som om tiden stod stilla när jag sakta vände mig om. Vad hände? I slow motion reste jag mig från parkbänken och stegade raka vägen mot volvon, mot folksamlingen.
Där på gatan låg han. Han kan inte ha varit en dag äldre än femton. Mopeden låg brevid, blodet, hjälmen. Det snurrade runt i huvudet på mig, jag såg hur en man fumlade efter sin mobiltelefon. Han vände sig bort och pratade upphetsat med personen på andra sidan linjen. En kvinna skrek
- Finns här någon läkare...sjuksköterska, eller va fan som helst? Gör något!
- Det är försent, sa jag!
- Försent, skrek kvinnan, hur vet du det?

Jo jag vet. För jag har sett det så många gånger.

Mannen med mobilen som avslutat sitt samtal sa med ett förvirrat uttryck i ansiktet
- Hur kan du veta? Ambulansen är på väg!

En kille kom springande, han knäböjde vid den döda femtonåringen och kände efter puls. Han tittade på mig och skakade sakta på huvudet. Kvinnan bröt ihop och mannen med mobiltelefonen var snabbt vid hennes sida och tröstade. Killen satt kvar på marken och jag närmade mig honom och den döde. Mannen som körde volvon staplade ut ur bilen. Han var märkbart chockerad och skakade.
- Sätt dig ner, sa jag!
Han satte sig på trottoarkanten och där satt han kvar tills polisen och ambulansen var på plats.


Fortsätt min berättelse om du känner dig manad, så gör vi en riktig roman om detta genom bloggarna. Glöm inte meddela mig var du skriver fortsättningen!