Hur många av er kan sitta och se denna bilden utan att beröras? Barn som far illa på grund av oss vuxna, vår misslyckade politik och våra felaktiga prioriteringar.
I dag har det varit en sommardag i Skåneland med mest solsken. Vi har promenerat, plockat blommor och framåt kvällningen provade jag nya dammsugaren, en Electrolux Ultra One, som jag verkligen kan rekomendera er som vill ha en med grymt sug. Jisses, säger jag bara, den sög upp sånt som jag aldrig fått upp innan och på fluff-mattan under soffbordet rasslade det länge och väl i röret. Det såg rent ut på mattan, men det rasslade ändå! Bra saker, med andra ord! Nu känns det jättefräscht på golven. Den är tyst och har ett ergonomiskt handtag! Testa den om ni ligger i startgroparna och ska handla ny dammsugare. Den nya diskmaskinen kommer förmodligen nästa vecka och det gläder mig något enormt kan jag säga. Jag har inte så ont av att handdiska egentligen men när jag ska diska ur grytor där pastan stått kvar lite väl länge eller den ugnsfasta formen med fiskgratäng eller vad det nu kan vara...då skriker jag rätt ut!
Bestick är också tråkiga för de tar aldrig slut. Varenda gång man tömmer ur vattnet så är en kniv eller gaffel glömd där på botten. Det är en never ending story:(
Välfärdsproblem, tänker ni....och ja, ni har så rätt! Ni har rätt, jag gnäller.
Häromdagen lovade jag mig själv att inte gnälla....det var när jag under en och samma dag satt och lipade när jag såg hur barnen i Afrika har det just nu....samt insåg hur många liv cancern skördar i vårt samhälle. Det kan man kalla problem! När jag ser barnen vill jag hjälpa till, inte bara med pengar utan jag vill hjälpa till handgripligen. Jag skulle vilja åka dit ner och ge av mig själv, min tid och min energi, för att dessa barnen ska få medicin, mat och färskt vatten. Jag vill inte sitta här och undra om mina pengar kommer fram eller om någon girig jävel snor dem på vägen ner till Afrika. Nej, jag vill ta ett barn i famnen och ge det barnet vad det behöver för att klara livhanken. Jag skulle kunna anmäla mig till någon frivillig organisation och åka ner.....men då kommer nästa problem, hur ska jag klara att vara utan min lilla Lova under så lång tid som man vistas där nere? Jag funderar så det knakar...
Om du har möjlighet att undsätta någon hundralapp så titta in på dessa sidor för mer info
Uttalandet om att alla kan skänka något litet är helt korrekt, alla kan!
Jag mår fruktansvärt dåligt av bilden. Jag har och kan tänka mig skänka mer pengar. Härligt med nya maskiner till hemmet det blir roligare att städa och diska med bra utrustning/Kajsa
SvaraRaderaHej vännen!
SvaraRaderajag håller så väl med dig. Förra måndagen började ju min arbetsåtergång. Samma dag var jag inne på aftonbladets hemsida där de uppmanade oss att skänka en timmes lön till Afrikas Horn. Man kunde lätt i en tabell se vad ens timpenning blev, sagt och gjort, jag klickade mig in på "Läkare utan gränser" och skänkt en timmes lön. Så lite men om alla gör det, är det värt mycket. Och det var ju trots allt halva min dagskassa, med tanke på att jag endast jobbar två h per dag.
Jag pratade om det på jobbet dagen efter. Hoppas de lyssnade. Och det känns verkligen som att allt annat kan kvitta i världen, eg borde alla makthavare och politiker och folk med resurser, pengar och organisationer just i detta läget ENDAST använda sin tid ¨t att rädda dessa människor. Vi bor på samma jord, är värd lika mycket, men de råkade födas i ett land utan vatten och mat. Jag kan inte förstår hur detta kan pågå, fortgå och år 2011 äga rum?
Så svårt att förstår, har skrivit inlägg om det förr, hur kan jag få bada i vatten du inte ens får dricka?
Går inte att förstå!
Jag ger pengar och ber en bön! Tänder ett ljus i kyrkan.
kram!!
Caroline, jag har också sett den uppmaningen och tycker att det är en otroligt bra idé. Ska själv skänka där nästa gågn jag skänker (snart). Hoppas många nappar på den!
SvaraRaderaVad är egentligen större än det här? Folk, barn och vuxna, dör ju för fasiken på en annan kontinent....men som du säger, det är samma jord! Barn, så oskyldiga...ska behöva sätta livet till. Grymt livsöde som jag inte önskar någon. Det där med vattnet är det värsta. De får inget att dricka och jag kan duscha i en kvart varje morgon. Så förbannat orättvist! Vad är viktigast? Jag skulle kunna vara utan dusch i två veckor om jag bara visste att vattnet kom till nytta för barnen i Afrika.
Kram vännen....jag visste att du var en av dem som gör vad du kan...att du bryr dig!
Usch, jag vill gråta när jag ser bilden. Den är ofattbar, ogreppbar. Är det meningen? Varför blir det så, att inte fler bryr sig? Jag blir så arg på min son när han inte äter maten vi lagar. Inget passar och jag vill så gärna berätta om alla fattiga och utmärglade barn i denna värld. Han skulle inte förstå. Han skulle bara bli arg och säga som andra barn, "skicka ner maten till dem då".
SvaraRaderaJag har skänkt pengar, mycket mer än en timmes lön. Med tanke på hur lite pengar jag får så kan det kännas som en struntsumma, men för mig är det vad jag kan ge. För ge vill jag.
Fast, jag skulle aldrig kunna åka ner och hjälpa till. Chocken, empatin och sanningen skulle göra mig till en börda. Jag stannar hemma och tänker på mitt bästa sätt att de ska få det bättre. Att jag kan ge mer, att jag kan göra en skillnad - om så bara med mina ord.
Det är fruktansvärt hemskt med barnen i Afrika. Jag ska skänka pengar i månadsslutet när lönen kommer. Det känns bra att kunna bidra med något. Kramkramkram
SvaraRaderaMen usch och fy vilken bild=(
SvaraRaderaSånt helvete de har.
Jag börjar lipa=(
Jag och mamma sänker pengar
ibland och man hoppas ju
bara att de kommer fram
Kram Sandra
Det är ledsamt och önskar jag kunde göra något men kan inte då jag själv är allvarligt sjuk och hemma med sjukpenning sen 2 år.
SvaraRaderaJag är fysiskt och ekonomiskt förhindrad. Kanske kan jag skänka en hundralapp men då fattas det i ett annat hörn och jag har två tonårs flickor att mätta och försörja.
//Carina
Sandra R, jag har full förståelse för att du inte skulle kunna åka dit ner, det är inte helt självklart med tanke på att man bryter upp från ett liv här hemma på ett ganska brutalt sätt samtidigt som man måste kunna hantera den verklighet som finns där nere. Jag tror att jag hade kunnat hantera att se misären och samtidigt kunna hålla huvudet iskallt under tiden jag jobbade där nere....men däremot tror jag inte att jag hade fixat vara utan Lova under en lång tid.
SvaraRaderaCarina, jag förstår din situation och det är inte lätt att skänka pengar åt andra då! Det är tufft att vara ensam mamma överhuvudtaget va? Inte bara ekonomiskt tänker jag då
Kram på er båda!