Du var en glädjekälla i mitt liv

I morse när jag vaknade efter drömmar så fasansfulla var jag tvungen att konstatera att verkligheten är lika hemsk. Att vakna från det hemska var ingen tröst då jag vaknade till något som var så mycket värre. Det är fem dagar sedan min älskade vän Sandra lämnade livet här på jorden. Hon lämnade inte bara mig utan så många andra också och det är till dem mina tankar går. Danne, deras två små barn, hennes föräldrar och hans föräldrar, hennes vänner och hans vänner, gemensamma vänner, släktingar och arbetskamrater till Sandra. Tänk så många människor som blivit berövade en kär person i sitt liv. Det är förödande! Jag går omkring som en robot och gör mina måsten, men jag uppfattar inte ofta vad folk runt omkring mig säger. Mina tankar är inte i nuet. Mina tankar är flera år tillbaka,tillsammans med Sandra. Jag återupplever det mesta vi gjorde. Jag ser henne på Liseberg när hon skrikandes åker Kanonen eller när hon kommer gående mot mig med en packe vita tulpaner med videung och organzaband som hon omsorgsfullt satt ihop på jobbet. Sandra var florist. Stans bästa,om du frågar mig! Det hände ofta att hon gav mig vita tulpaner, hon visste hur glad jag blev. Jag ser henne på Femmanhuset i Göteborg när hon med ett smile på läpparna säger att hon tog den stora plånboken med sig och att i dag ska det bli shopping för hela slanten. Jag ser när hon bär en nyfödd Elvira på armen och när hon bäddar ner henne i sin säng. Det var innan jag själv blev mamma till Lova, men redan då väcktes en längtan inom mig efter ett eget barn. Sandra bekräftade glatt att jag skulle få ärva kläder från Elvira om jag fick en flicka. Det var så det blev. Sandra var överlycklig, ett år senare kom Lova. Sandra kom med en påse kläder och en bukett så vacker att jag baxnade. I den satt det sötaste kortet man kan tänka sig. Dessutom hade hon handlat en present åt Lova och bakat kanelbullar till fikat. Hon visste hur man skämde bort en nybliven, nysnittad mamma som kämpade med amningen. Med Elvira sittande på en filt i mitt vardagsrum och Lova i Sandras famn konstaterade vi att dessa båda tjejerna skulle få träffas och leka ofta. Sedan flyttade jag, från Göteborg till Skåne, och vår vänskap blev på distans. Tråkigt nog! Vi skickade varandra femtioelva mess i veckan, mest bilder på barnen. Jag bloggade till Sandras förtjusning. Tyvärr lyckades jag inte övertala henne att göra detsamma. Jag kan inte skriva, sa hon, och slog i från sig idén med handen. Vi ringdes vid mycket i början men det avtog lite när Sandra födde sin andra flicka, Inez, som har haft kolik de tre första månaderna. Det var en kämpig tid både för Sandra och resten av den lilla familjen. Sandra försvann in i vardagslunket litegrann, med all rätt!

Innan Inez föddes var Sandra och familjen här och hälsade på. Det var sista gången jag såg henne
Hon var gravid och lycklig! Elvira var söt och bedårande. De hade med sig en vacker klänning åt Lova och jag bjöd på lunch och eftermiddagsfika. Vi lovade varandra bot och bättring när det gäller och ses. Det blev lite si och så med det. Telefonen fick fortsätta gå varm, jobb och barn kom emellan. Det som vi kallar vardagslunk! En sak har jag lovat mig själv, vardagslunket får aldrig mera komma emellan. Därför har jag redan nu bokat in bio med Jannika på lördag och i går var min fina vän Anna här och snackade bort kvällen. Det borde inte få finnas några hinder alls för oss att träffas, vi bor i samma by.

Sandra, du var en stor källa till glädje i mitt liv, nu finns du inte mer. Inte fysiskt men du lever kvar i mitt hjärta tillsammans med minnena från då.....då när det var bra!