Det är söndag. Det är farsdag. Jag är trött. Hemma har vi fått en liten klätterapa som kommit på att det är jättekul att klättra upp på stolar, soffbord, fönsterkarmen från soffan. Hon är snabb och hon är smidig. Lyckan fann inga gränser när hon i dag fick följa med sin pappa till Kristianstad. Han var tvungen att handla saker som kommer behövas i verkstan i morgon. När alla ytterkläder var på lilla damen upptäckte vi nummer två i blöjan! Tillslut kom de dock i väg. Jag och Bosse stannar här hemma och myser, bloggar och plockar lite. Klockan 18 i kväll blir det middag hos pappa och mamma. Fram till dess var det meningen att vi skulle åkt och kollat fotboll men nu försvann ju både Lova och bilen till Kristianstad. Så ingen fotboll!
Det var i går, sent som sjutton, när jag satt och läste Emma Jangestigs blogg "Arbogamamman" som flera olika känslor infann sig i min kropp. Jag blev ledsen först. Ledsen för allt vad denna mamma råkat ut för och varit tvungen att leva med, acceptera! Ledsen för barnen som aldrig fick bli vuxna. Sedan kom ilskan, ilska gentemot den sjuka kvinnan som mördade barnen. Hur kunde hon? Hur tänkte hon?Hur har hon kunnat bli så sjuk? Hur ser hennes bakgrund ut? Men när jag läste Emmas ord så fick jag ändå hopp och förtröstan. På något vis har denna oerhört starka mamma kunnat gå vidare i livet. Givetvis med en stor sorg och saknad efter sina barn Max och Saga, men hon har ändå rest sig upp, kammat sig och tagit itu med livet. I dag har hon ett syskon till Max och Saga och har bosatt sig med sin sambo på ny hemlig adress. Hon har skrivit en bok, hon skriver i sin blogg där hon dessutom svarar på alla läsarnas frågor och sist men inte minst hon utbildar sig till barnsköterska. Nya känslor infinner sig i min kropp, beundran, lycka för en annan människa! Hon förtjänar allt gott.
Hennes nya bok "Varför gråter inte Emma" verkar nyligen ha kommit ut i handeln. Jag ska köpa den!
Till er som nyfiket väntar på mina bilder och min dokumentation kring äppelkakan som jag skulle ha bakat i dag måste jag tyvärr göra besvikna. Det blir ingen kaka till kaffet! Det blir för mycket mat, så vi har bestämt oss för att ha lite choklad till kaffet.
Öronstatus: Ingen hörsel tillbaka;)
Dagens bästa: Pappa
Dagens sämsta: Tröttheten
Det är en händelse som aldrig upphör att beröra
SvaraRaderaFy så hemskt för en mamma och en pappa:(
Hej Jennie! Visst är det hemskt blir så ledsen när jag tänker på det. Nu är vi hemma från Thailand och det har varit en toppenresa! Barnen trivdes, vi trivdes, maten var god, vattnet fint. Hotellet var fint och thailändarna är ett trevligt folk. Jag läser i kapp i din blogg jag har missat ganska mycket
SvaraRaderaHa det fint=)
Kram från Sandra
Hej vännen!
SvaraRaderaSkönt med lite egentid för dig vännen!
Jo jag håller med, gällande Emma. Det är så fascinerande... att någon kan vara så stark och verkligen kunna leva i nuet och inte låta sorgen och saknaden förstöra allt. Vilket jag nästan inte kan förstår. Att man kan. Förlika sig med liken i garderoben alltså. Så beundransvärt! Och verkligen fascinerande. För mig.
kram till dig!!
Maria, det är fruktansvärt, man kan inte ens föreställa sig!
SvaraRaderaSandra,ååå ni är hemma! Underbart att höra att allt varit bra. Vi får höras av!
Caroline, Nej jag fattar inte det heller, hur stark hon verkar, men å andra sidan ser man bara henne i media. Hur som helst, hur håller hon skenet uppe där? För mig tror jag att jag hade brutit ihop bara någon nämnde mitt barns namn:(
KRAAAAM