Från svensk till amerikansk!

Då var vi bilägare igen exakt tre dagar efter det att vi sålde vår andra bil! Under dessa tre dagar har vi fått låna mammas lilla Renault clio som väl mest känns som att skumpa runt i en plåtburk vid längre sträckor, men den tog oss från A till B och det får ju ändå sägas vara huvudsaken! Vår gamla, en mörkblå volvo kombi med all tänkbar utrustning, skinnsäten, automatare och en dröm vid längre körningar byttes nu mot en större vit chrysler (stavas det så?) Från en svensk till amerikansk bil! Innan detta historiska byte var Per totalt motståndare till allt vad amerikanska bilar heter.
-Jenkarna har aldrig kunnat bygga bilar, jävla skrot!
Ja, så lät det när jag frågade honom för ett år sedan. I dag kunde jag givetvis inte låta bli att ställa frågan
- Den var ju skit, sa du...eller?
- Jo, men den är ganska skön att åka i, tycker du inte? Skit ja, men jag fixar ju det...du vet, bilmekaniker och allt...
och så fick han den där äckliga självgoda blicken som betyder att nu är vi inne på hans område. Det här kan han....och så var diskussionen igång!
- Men hur ska jag kunna fickparkera med denna giganten? Den måste vara fem meter lång eller, sa jag!
- Du kan väl inte fickparkera med någon bil?
- Nej, och du tror det blir lättare för mig nu då eller?

och så fortsatte det så....

Tillslut sa jag

- Köp den då!


Sagt och gjort! Sent i kväll kom vi hem med en stor vit amerikanare som vi placerade i vår typiskt svenska carport, i vårt typiskt svenska bostadsområde, i en vanlig svensk liten by! Två vanliga svenne-bananer med en sovande mini-banan på armen klev ur giganten och in i vår typiska svenska trea på två våningar.

Ser ni en vit jättebil åka förbi, så kan det vara vi!!!!