Jag var tvungen att pausa...

Jag jobbade till 21 i kväll och fast jag är trött är jag fast i Emma Jangestigs bok
"Varför gråter inte Emma?"
Tårarna rinner nedför mina kinder, jag som bara kommit en bit in i boken. Den lilla 18 månaders flickan Saga....hon påminner för mycket om Lova. Det som står om henne, saker hon gjorde...påminner mig om Lova. Jag var tvungen att pausa! Som vanligt så har svenska samhället misslyckats kapitalt med att hantera detta fruktansvärda gentemot de drabbade. I alla fall om man får tro de drabbade och deras skrivna ord. Vad sägs till exempel om att Emmas föräldrar och syskon inte fick veta att deras barnbarn/syskonbarn var döda innan media fick nys om det? Tänk att som morfar behöva höra att ens barnbarn mördats...på radion! Det var precis vad som hände Emmas pappa Roland. Jag mår oerhört illa när jag hör det. Det var inte så att radio gick ut med namnen, men eftersom att Emmas pappa kom till brottsplatsen, det vill säga till Emmas hus, i samma veva som ambulans och polis så visste han hur illa däran alla tre var, Emma och hennes två små barn. Han såg hur hans barnbarn bars ut alldeles askgrå och livlösa i små täcken av ambulanspersonalen. Någonstans långt där inom sig visste han att de inte kunde ha klarat livhanken, men i den situation han befann sig så är hoppet förmodligen det sista som lämnar en person.

Brevid en bukett med vita liljor som placerats vid brottsplatsen ligger ett kort där det står:

Vi ska ge er upprättelse!
Polismyndigheten i Västmanland

och det gjorde dem. I dag sitter den tyska kvinnan som mördade två små oskyldiga barn inom lås och bom. Tack och lov!