Med ett plåster på halsen....

Solen fortsätter att lysa med sin frånvaro! Det som skulle ha blivit en helg av arbete fick bli en helg i sängen. Jag gav upp kampen mot halsen och den förbannade hostan som snart tar knäcken på mig. Näsan har börjat rinna och den rinner oavbrutet. Ögonen kliar! Jag minns inte när jag blev så kraftigt förkyld i juli, om jag någonsin har blivit det.
Mamma som har semester tar hand om Lova och jag sover och hostar om vartannat. När jag sätter mig upp är pulsen uppe på 95, näsan rinner som Niagarafallet och jag råkar svälja trots att jag för mindre än en minut sedan lovade mig själv att aldrig svälja igen utan använda en sån där spottkopp som gamla gubbar har, ni vet?
Lova tittar medlidsamt på mig emellanåt och jag utbrister ynkligt

-Mamma har ajaj i halsen, Lova! och så känner jag mig på halsen. Jag har inte tillstymmelse till käklinje längre. Den har svullnat bort, bakats in i ansiktet...så att det ser ut som om ansikte och hals är ett. Skitsnyggt! Lova känner också på det området som tidigare var min hals sedan säger hon
-Mamma ha plåster halsen? och så drar hon försiktigt av det plåstret som hennes mormor fäst på hennes ben under dagen. Med mycket möda försöker hon sedan fästa det förbrukade plåstret på min hals. Är inte det kärlek, så säg? Min älskade lilla höna, det finns ingen så fin som henne.

Jag gråter inombords för att jag inte orkar med henne på samma sätt nu när jag är sjuk, men hennes mormor gör ett bra jobb.