När stan blev mitt vardagsrum!

Jag är inne i en period när flera olika inredningstankar ploppar upp i huvudet och så känner jag mig ovanligt kreativ. Jag har massor på gång i tanken och flera projekt att ro i hamn om jag sätter dem i verklighet. När hösten knackar på dörren, som nu, så vill jag hemskt gärna inreda i mitt hem. Jag vet inte riktigt i vilken hörna jag ska börja...eller om jag ska börja! Jag vet bara att det kliar i fingrarna. Att inreda är utan tvekan ett av mina största intressen.

Jag började inreda i mina föräldrars hus redan när jag var barn och då talar jag inte bara om mitt eget rum utan även gemensamma utrymmen som vardagsrum, kök och så vidare. Jag försöke övertala mamma att byta gardiner blott 12 år gammal! Det gick så långt att hon tillslut frågade mig om råd när de renoverade huset. Pappa också! Jag har varit med och hämtat färgkartor, tapetprover och lampor. De gick helt på min linje, allt som oftast. Det är länge sedan nu, men intresset finns kvar. Det slår till med full kraft så här i perioder numera!

När jag pluggade och bodde i en liten etta på campus försvann intresset. Jag hade inte tid eller ork eller pengar. Vad var det för mening att försöka få det snyggt i en hyresetta? Det var en genomfartslägenhet som jag visste att jag inte skulle stanna kvar i. Dessutom var den ovanligt fräsch då huset var nytt och jag var andra hyresgästen. Jag bara bodde! Jag acceperade till och med den ljusa gröna...ganska behagliga nyansen på väggarna. Möblerna var ett "hopa-plock" från mina föräldrars ovanvåning, men en ny säng hade jag i alla fall. Den sponsrade mina föräldrar mig med! Bokhyllan var den största Ikea kunde uppbringa och sprängfylld med böcker. Den var det centrala i lägenheten om jag säger så. Man såg den från alla vinklar. En sådan hylla var ett måste på den tiden. Var skulle annars alla jäkla böcker och stenciler få utrymme? De få gånger när kompisarna kom på fika höll vi oss i sängen och ställde kaffemuggen på ett LACK-bord från Ikea. Enkelt, spartanskt och trivsamt...då!

Stan var vårt gemensamma vardagsrum! Lägenheterna var till för att sova, duscha och äta frukost i. Resten av tiden spenderades på biblioteket eller på stan. Stan var bra, där kunde vi äta, fika och så kunde man gå hem när man tröttnade utan att riskera att såra någon...Att sitta i stan innebar också att man slapp slänga ut någon från sitt eget vardagsrum när tröttheten blev för påtaglig. Stan...

Jag saknar stan...

Det var faktiskt likadant i Göteborg. Stan var mitt och mina vänners gemensamma vardagsrum, vår sociala arena, den självklara platsen dit man bara kunde komma. Att träffas på närmsta fik betyder att du inte behöver tänka på att du har en obäddad säng där hemma eller ett diskberg som skulle kunna mäta sig med uppskjutet på Liseberg. Eller att du inte tagit bort de smutsiga underkläderna som du stressad som en tok slängde precis utanför duschen på morgonen!
Kanon, aldrig någon ångest!

Stan är bra! Här i lilla byn är situationen en annan. Osby är inte mycket till social arena....för jag menar, var ska vi sitta? Här finns väl två mysiga fik och endast pizzerior. Här bjuder vi hem varandra och här bor vi i flådiga hus eftersom husen faktiskt går att lösa här rent ekonomiskt.
Ju finare desto bättre....och desto högre status har du....typ! När jag säger flådiga hus så innefattar det inte oss. Vi bor ju som sagt i hyresfastigheten som Gud glömde fett. Vi har väl inte riktigt vant oss vid det faktum att hög social standard här innebär ett nytt flådigt hus (du kan vara hur jävla dum som helst - därmed inte sagt att någon jag känner i villa är dum) Frågan är om vi vill vänja oss vid det? Grejen är att jag tror vi bortser från det medvetet. Jag tror att vi på något sätt bor kvar i Göteborg ändå....in our minds! I början när vi kom ner hit kom jag på mig själv med att gå runt och leta efter ett trevligt fik i byn. Tjiii fick jag! Hur kunde jag glömma...på åtta år? Det blev ett ganska brutalt uppvaknade.

Jag kan ju säga så här, hade jag haft denna tvåvåningstrean i centrala Göteborg så hade jag varit själaglad...men här är den piss och ingenting värd!

Tänk att det kan vara sån skillnad mellan stad och landsbyggd! Kan det möjligtvis vara så att det är för att vi just nu befinner oss på landsbyggden som mitt enorma intresse för inredning helt plötsligt slagit till igen? Blommat ut värre än någonsin? Förra hösten var likadan! Här donar vi på ett annat sätt i stugorna....eller ja, även i hyresfastigheterna;) Jag skulle kunna kräkas på denna lägenheten emellanåt när det slår mig att vi inte har någon trädgård. Här har ju för fasiken ALLA trädgård, även Jöns och Jens;) Och varför bor vi här när vi skulle kunna bo i radhus eller ännu bättre hus? Varför bor vi på våning två?

Ja varför gör vi det?