Polis, polis potatisgris!

Näsan kliar, halsen gör sig påmind och det knastrar i öronen! Höstens första förkylning är här. Som ett brev på posten. Det bara kommer och man kan inte göra ett skit åt det.
I dag lunchade jag med ena syrran på Nyan och det blev en varsin sallad och en kaka att dela på som dessert. Mätta i magen gick vi och handlade en pyjamas till Lova. Över sommaren när hon bara legat i blöjan har jag inte reflekterat över hur mycket hon vuxit, men hennes gamla pyjamasar skvallrade en del om det! Nu har hon i alla fall en ny i storlek 98 som hon kan växa i.

I dag var jag hos polisen i ett ärende som jag inte vill/kan/får skriva om här i bloggen! Den polisen började närma sig pensionsåldern och hade litegrann av "den gamla skolan" i sig. Han började med att be om ursäkt för att det hade dröjt innan jag fick komma in på hans kontor. Han sa att han var tvungen och dricka en kopp kaffe för att hans blodsockerkurva sjönk snabbt på eftermiddagen. Ingen fara, sa jag! Jag la min legitimation på bordet, drog upp några dokument ur väskan och försökte berätta vad jag skulle. Det gick fan-i-mig-inte. Han hade antingen tvångstankar eller också var han maktkåt till tusen eller också kände han ett behov av att sätta kvinnor på plats. Jag vet inte vilket. Jag vet bara att efter att ha försökt i cirka tjugo minuter att lägga fram mitt ärende, hade han avbrutit mig femtioelva gånger. Han kunde inte hjälpa mig. Punkt. Lagen sa si eller si, förordningarna var dessa eller dem...
Lagboken stod centralt placerad bakom honom i en hylla och jag hade god lust att ta den och drämma den huvudet på honom.

- Det vet jag väl, för fan, att lagen ser ut så här...men nu bryr jag mig inte ett skvatt om det din paragrafryttare! Jag frågar vad du kan göra för mig.

Det sa jag ju inte givetvis, men ni ska veta att jag hade god lust även till det.

Att få prata till punkt och ha en chans att lägga fram sitt ärende borde vara varje enskild persons rättighet. Det borde vara så, jag tror säkert det är så....men nittonhundrafrösihjäl såg det nog inte ut så, utan då var polisen ett övermännskligt väsen som fick benen att skaka på folk när de gick förbi i sina uniformer och utövade makten de blivit tilldelade. Tyvärr tror jag nog denna nissen hade stagnerat litegrann i det årtiondet. Slutat tänka nytänk, slutat vidareutbilda sig, slutat lyssna på samhällsmedborgare och framför allt så sitter han på övertid. Polisyrket är nämligen inget du pensionerar dig från när du fyllt 65 utan det är ett eldsjäls-jobb som du bör lägga ned då du inte anpassar dig längre. Han hade avvancerat till en skrivbordstjänst. Han borde, enligt min mening, pysslat med fågelskådning och liknande pensionsysslor.

- Jag ska skriva ett pm till - - - - -säger han! Det kan nog hjälpa dig!

- Tack ödemjukast Herr polis....tänker jag......ironiskt, nästan hånfullt!

- Ja ja, visst...gör det...säger jag!

Med flinka fingarar...nej, med oerhört klumpiga fingrar början han skriva. Det tog 30 minuter och han var helt tyst under den tiden förutom några hummanden till svar på mina inlägg. Inlägg som det var av allra största vikt för mig att de kom med i texten. Efteråt skulle allt läsas för mig men inte sådär snabbt och käckt, ni vet, utan mer i stil med en försteklassare som precis lärt sig läsa. Jag försökte häva en suck! Han tittade upp och undrade om han missat något.

- Ja, var har du varit de senaste femton åren? (tanken som först slog mig)

Jag la till ett par punkter sedan var jag nöjd!

Han förklarade högljutt och sakligt för mig att jag inte skulle räkna med att en anmälan gjorde någon nytta då det var osannolikt att den skulle gå vidare till rätten. Han frågade mig ändå

- Vill du att jag gör en anmälan?

- Nej verkligen inte, inte med de förutsättningarna...då kan väl du lägga din tid på något annat, sa jag och spännde blicken i honom!


Efter att han dragit ett illa valt skämt som han ensam skrattade åt började jag plocka ihop mina saker och tackade för mig.